Inkallelsen 18.6.1941 - 2

Den politiska utvecklingen, som ledde fram till fortsättningskriget faller utanför ämnet för den här bloggen men det kan vara intressant att fundera på hur vanligt folk upplevde tiden före krigsutbrottet 1941. Hur mycket anade gemene man om vad som var i görningen? Man hade vinterkriget och det tunga fredsslutet i mars 1940 i färskt minne. Finland hade förlorat stora delar av Karelen, Hangö var sovjetisk flottbas och landet sörjde 28 000 stupade och omkomna. Hemmen i jakobstadsnejden blev ju inte på något sätt förskonade från sorgebuden från vinterkrigets fronter.  

I Jakobstads Tidning hade man under det gångna året kunnat läsa t.ex. om hur Tyskland ockuperade Danmark och Norge, hur Holland, Belgien och Frankrike föll i tyskarnas händer, om massiva bombningar av London och om tyskarnas frammarsch på Balkan.

Det man inte kunde läsa något om i tidningen var Tysklands sonderingar på vintern och våren 1941 om en finsk medverkan i ett kommande fälttåg mot Sovjetunionen. 

I jakobstadstrakten hade man redan i början av juni sett eller åtminstone hört rykten om hur tyska trupper skeppades in i landet bl.a. via Alholmens hamn och att tåg lastade med tyska soldater och krigsmateriel körde norrut längs stambanan. Mera om detta finns i Patrik Sundqvists bok Staden och hakkorset. 

Av det stora antalet reservister som kallades till extra reservövning, som det hette, varseblev man säkert snabbt att det inte var fråga om någon vanlig reservövning. 

I norra svenska Österbotten fanns ett stort antal män som fått artilleristutbildning vid KTR 4 i Vasa på 1930-talet. Förutom i Tunga sektionen 4 utgjorde reservister från trakten betydande delar i Grova sektionen 4 (Jakobstadssektionen), Avdelta grova batteriet 10 (Windts batteri), Tunga sektion 3 (Gamlakarlebysektionen och Tunga sektion 17 (Tigerns sektion). Inkallade svenskspråkiga infanterister i trakten placerades främst i Infanteriregementet 61 (JR 61).

Mobilseringen av armén skulle förstås ske så hemligt som möjligt och tidningen kunde inte skriva något direkt därom. Däremot fanns små uppmaningar att inte sprida rykten eller vara lösmynt med vad man visste. I flera notiser står det också om möten som "av förekommen anledning" inhiberats på obestämd tid.

Min far P. Valter Nyman, som jag kommer att citera ganska mycket också framdels i den här bloggen, skrev om de här dagarna i juni bl.a. så här: 

Måndagen den 16 juni.[skall troligen vara tisdag 17.6] Jag gick som vanligt till mitt arbete på Wärtsilä kl 7 och kom hem 4.30 på kvällen. Sen jag ätit och klätt om for jag in till stan och träffade några pojkar där. Det var mycket folk ute på kvällarna nu, kanske det beror på att det är sommar eller är det oroliga världsläget som gör människorna rastlösa. Tyska trupper kommer till Alholmen och äro förlagda här en tid, för att fara vidare, vart vet man ej. Vi hörde talas om att några pojkar som vi kände hade blivit inkallade till reservövning.

Tisdagen den 17 juni [troligen onsdag 18.6.]. Jag blev senaste natt inkallad till extra reservövning som de flesta andra. Min mor var olycklig. Hon hade redan förlorat en son i förra kriget vid genombrottet vid Summa. Jag förstod henne, ty jag är den ende hon har kvar som tar hand om henne. I morse klockan 7 var vi och anmälde oss till Folkets hus.